Fredagslista

Veckans humör: jag har nog haft alla humör som finns denna vecka, men mestadels glad.

 

 

Veckans vill ha: påsklov, sommar, låga vinröda converse, pengar, sommarjobb.

 

Veckans köp: ett par solglasögon, ett mål på mc donalds, tuggummi.

 

Veckans frisyr: plattat eller lockat, kammat i en mittbena.

 

Veckans händelser: åkt slalom, skrattat, pluggat, ätit massvis med frukt och bär, lyssnat på musik dag in och dag ut, fotograferat, tränat, umgåtts, sovit, simmat, festat, ja ungefär så hittills.

 

Veckans sämsta: när jag kom och tänka på det där och glömde hur bra jag har det.

 

Veckans saknad: teneriffa, värme.

 

Veckans festligaste: jorden runt- festen igår såklart.

 

Veckans måltid: hallon och björnbärs-smoothie

 

Veckans borde: pluggat matte, städat mitt rum, som alla andra veckor ungefär.

 

Veckans godis: tuggummi

(0) kommentarer Kategori: Min Instagram / länk

   

Konsten att vara nöjd med sig själv

 
En faktor i dagen samhälle som oroar mig är all denna hets om kroppen. Alla dessa ideal, all denna kroppsfixering och all ångest över sin egen kropp och den människa man faktiskt är. Sociala medier bidrar mycket till hetsen. På instagram, twitter, facebook och alla dessa bloggar som finns på internet skrivs det om att man ska äta så lite som möjligt och träna varje dag i veckan för att få den kroppen som alla vill ha, bränna fett och bygga muskler. Detta citat ”Skinny is the new pretty” är omskrivet och jag tycker att det ger ett budskap som är helt snedvridet. Budskapet är alltså att om man är smal så är man snygg. Det måste ske en förändring. Vi måste lära oss att acceptera den människa vi är och inte ändra på oss själva bara för att andra anser att ”Skinny is the new pretty”. Så varför är det så himla svårt att acceptera sig själv som människa, att inse vad vi faktiskt har och allt vi har att vara lyckliga över? Jo, det är för att vi lägger ner så sjukt mycket tid på oss själva. På att undra varför vi inte är tillräckliga och varför vi inte duger. Vi lägger ner så mycket tid på att överanalysera, kritisera oss själva och gräva ner oss i våra tankar. Det lägger vi ner så mycket tid på att vi aldrig hinner stanna upp och faktiskt förstå att vi duger precis lika bra som vi är och att vi inte ska ändra på oss själva som människor bara för att andra vill det. Du är bra som du är. Du ska vara glad för den du är och det liv du har. Om du vill ändra på dig själv eller ditt liv till det bättre, gör det för din egen skull och inte för någon annan.
(2) kommentarer Kategori: Fotografier / länk

   

So we keep waiting, waiting on the world to change

Jag har tänkt på hur något bra kan förändras till motsatsen på så himla kort tid. Det är fascinerande hur en enda händelse kan förändra allt. Förändra en person, en uppfattning, en hel dag, ett humör, allt. Det är nog så livet är, det måste ske förändringar och jag tror att alla har en mening och att de betyder något oavsett hur man känner. Man kan känna sig som den ensammaste människan på jorden, som den lyckligaste människan som vandrar i ett par skor eller bara vara tom på känslor. På senaste tiden har jag känt allt. Förändringar har skett och det är svårt, men jag fortsätter att intala mig att allt som händer i livet händer med en mening bakom sig och att allt kommer bli bra till slut. ♥
(0) kommentarer Kategori: Fotografier / länk

   

Måndag 12 november

 
Just nu, i detta ögonblick mår jag bra. Det är höst, eller nästan vinter och jag är rätt okej med det ändå. Mer än vad jag har varit tidigare iallafall. Denna vinter blir inte samma kalla vinter som för ett år sedan. Den här vintern ska jag få uppleva Teneriffa. Så nu när jag sitter här, vid mitt skrivbord och har en hög med plugg på min vänstra sida och min jordglob på min högra sida så känns plugget lite lättare. Just därför att jag vet att om cirkus en månad sitter jag på ett flygplan. Trots stressen så kan jag känna ett visst lugn och balans, jag vet vad jag ska göra för att lyckas och hålla mig lycklig så det tänker jag fortsätta med. Tillsammans med fina människor runt omkring mig såklart, utan de är jag inte mycket. Och så tänker jag på en vän som har det lite jobbigt nu, styrkekramar och allt sådant till henne. 
 
 
 
 
(1) kommentarer Kategori: Sådant jag skrivit / länk

   

En novell

Den kyliga brisen smeker mina kinder och fortsätter genom håret, rufsar om det lite och fortsätter sedan hastigt förbi, som en hälsning att hösten verkligen är här. Jag går längs gatorna på Södermalm med känslan av att detta är en bra dag. Jag ler mot solen som kikar fram bland de grå tunga molnen på himlen och blir påmind om att det är fredag. Jag passerar många människor på vägen och ibland när jag tittar mig omkring ser jag folk. Folk som inte ser ut att ha många tankar i huvudet. Eller ja, deras tankar går iallafall inte långt. De kanske går runt och tänker tankar som aldrig når universum, som inte ens sträcker ut sig från dem själva. Jag är inte en sådan människa. Jag tänker på allt och alla och sådant jag inte borde tänka på. Vissa dagar är värre än andra och idag är en sådan dag då tankarna verkligen flödar inom mig. Därför känns det skönt att det är fredag idag så att jag vid dagens slut kan koppla bort allt som har med skola, prestationsångest och krav att gör.

Jag kommer fram till den bekanta byggnaden med portarna som jag har öppnat varje dag i två år. Min skola. Jag går tredje året på gymnasiet och läser samhällsvetenskapsprogrammet.

Jag går upp för trapporna som leder mig till korridoren där lektionssalarna och träskåpen finns. Letar reda på mitt skåp och sätter i den rostiga nyckeln i låset och låser upp. Jag förväntade mig att se mina skolböcker prydligt staplade på hyllan och det såg jag, men under hyllan låg ett dubbelvikt randigt papper. Jag tog papperet i mina händer och såg då de snirkliga och bekanta handstilen. Det var ett brev. Från honom. Han som jag älskar, han som får mig att gå upp på morgnarna och han som får mig att le varje dag. Han med de guldbruna lockarna som omger hans vackra ansikte som fortfarande är brunbränt av sommarsolens sista strålar. Elliott.
I brevet skrev han att vi skulle ses vid cykelställen efter skoldagens slut, för han hade något att visa mig. Vad han skulle visa, det skrev han inte, men jag kunde inte låta bli att bli nyfiken. Med ett leende på läpparna tog jag av mig kappan och hängde den på kroken, tog mina anteckningsblock och gick iväg till dagens första lektion.

Klockan tickade snabbt och snart var skoldagen till ända. Dagens sista lektion led mot sitt slut och jag nästan sprang ut från klassrummet så fort klockan slog prick. Låste upp skåpet och slet ut kappan och min långa stickade halsduk som jag svepte några varv runt halsen, slängde igen skåpet med en smäll och gick med snabba steg mot trapporna. När jag kom ut genom portarna vände jag blicken mot cykelställen och där stod han. Jag kände hur jag blev alldeles varm inom mig av kärlek, samma känsla jag får varje gång jag ser honom. Jag gick snabbt fram till honom. Han flätade ihop sina fingrar tillsammans med mina och gav mig en lätt puss på munnen. Sedan sa han till mig med sin mörka men ändå mjuka röst "Hoppa upp på pakethållaren så ska jag ta med dig till mitt favoritställe." Jag hoppade upp på pakethållaren till hans gamla rostiga damcykel och vi cyklade iväg. Han berättade på vägen vart vi var på väg, till en utsiktsplats kallad Skinnarviksberget, med utsikt över hela Kungsholmen.

Elliott trampade på och efter några minuter var vi framme. Han lutade cykeln mot ett träd, tog min kalla hand och ledde mig vidare. Vidare till hans ställe, som numera skulle bli vårt. Elliott tog upp en filt ur sin ryggsäck och bredde ut den på marken och där satte vi oss, tätt intill varandra. Han tog upp en termos och hällde varsamt upp rykande vaniljte i en kopp och placerade den i mina stelfrusna händer. Elliott såg rakt in i mina ögon och sade: ”Nu när vi är här, på det vackraste stället på hela Södermalm, så vill jag att du ska få veta varför vi är här och varför jag vill dela det här stället med dig.” Jag nickade nyfiket och han började berätta om sin morfar.

 

Han hade jag hört mycket om och det var uppenbart att Elliotts morfar var en viktig del i hans liv. Tyvärr hade jag inte hunnit träffa honom eftersom han några år tidigare lämnat detta jordliv. Elliott berättade att hans morfar var en orolig människa som aldrig hade lugn i kroppen. Det berodde mycket på vad han hade varit med om som barn, i sitt hemland Frankrike. När Elliott var liten och när hans morfar var vid liv så besökte de ofta denna plats. Hit kom de för att detta var det enda stället där hans morfar fann lugnet. Att bara sitta här och känna vinden blåsa genom håret, se alla människor långt, långt borta och bara vara. Släppa allting och bara njuta av utsikten, det var det bästa hans morfar visste, och lika så Elliott.

 ”Jag vill dela det här stället med dig, bara för att jag känner igen min morfars personlighet i dig. Du tänker och funderar mycket, precis som han gjorde och eftersom jag älskar dig så obeskrivligt mycket så vill jag att du ska få chansen att släppa allt ett tag, tillsammans med mig. Här.” sade Elliott och jag kände att tårarna brann bakom ögonlocken. Jag insåg då att Elliott verkligen var den enda personen här i världen som kände mig på djupet och det gjorde att jag inte kunde hindra tårarna från att svämma över och rinna ner längs mina kinder. Jag såg att Elliott också grät. Jag torkade bort en tår från hans kind och kramade honom ömt och försiktigt och länge. Där satt vi, i famnen på varandra och grät. Då fick jag den känslan att här kan jag sitta, tillsammans med honom i flera minuter, timmar och dagar om de så behövdes. Här i vår egna lilla värld där allt som har med oro, hat, sorg och ilska att göra inte ens existerar. Här fanns bara lugnet och vi och här ville jag stanna förevigt.

 

Dsc_0022_148710031_largeTumblr_lv3x7ssf1i1r700muo1_500_large

Jag brukar skriva. Den här novellen är ett skolarbete som jag skrev på svenskan. Tänkte dela med mig av sådant jag skriver ibland. Det samlar jag i en ny kategori jag just skapade "Sådant jag skrivit" och den hittar ni såklart i menyn bland resten av kategorierna. ♥

 

(2) kommentarer Kategori: Sådant jag skrivit / länk

   






Ellen. Sommarflicka på snart 17 år. Är svag för doctor martens,svartvita fotografier, jordglobar, långa pojkar, kaffe, Kent, sommarnätter, värmeljus, bruna ben, händer, Stockholm, té, kragar, godmorgon sms, frukost,och annat fint. Tycker mest om att skriva, att smsa, att pussas, att fotografera, att sova, att träna och att känna mig älskad. Detta är min blogg.



Instagram: ellenmariajohansson